Vår kanske vanligaste gäst bland tättingarna är talgoxen med sitt gula bröst, sin gröna rygg och det svarta huvudet. Hanarna har ett bredare svart fält på bröstkorgen.

God tvåa på foderplatsen är den något mindre blåmesen, klädd i det svenska landslagets färger. Blåmesen är ensam om att ha blått hår på huvudet, ryggen är dovt mörkgrön. En alert och trevlig matgäst.

Nötväckan, placerar sig på tredje plats har blivit allt vanligare. Liksom andra tättingar trivs den med att förse sig med nötter och frön på foderplatsen.  Man ser den ofta hängande upp och ner hackande med sin långa böjda näbb. Den har egenheten att kunna förflytta sig nedför trädstammar och på undersidan av grenar med huvudet nedåt. 

En besökare som dykt upp först under de allra senaste åren är den tuffa ”punkaren” tofsmesen. Liten och satt, huvudet omges av ett svart band med sin tofs som liknar en tuppkam, mönstrad i svart och vitt. Ger ifrån sig ett mycket bestämt läte.

En annan gäst som man kanske först ser som en talgoxe, om man inte tittar så noga, är svartmesen, men den är mindre, svartvit och med en tydlig vit ”stjärna” i den svarta nacken. Den är inte lika frekvent som talgoxen eller blåmesen, men dyker upp då och då, flera gånger i veckan.

Det är roligt med en sällsynt gäst. På trettondagen dök den här upp i en grupp på fyra-fem stycken. Det är stjärtmesen med sin alldeles vita kropp. ryggen är svart, vit och rödaktigt brokig. Stjärten är mycket lång.

Förra vintern såg vi den färggranna steglistsen vid matbordet liksom domherren. Rödhaken och gråsiskan är andra vintergäster som vi gärna ser mer av. Förhoppningsvis dyker de upp längre fram!